Det första jag tog mig an var den här ovala tavlan med broderi
När jag stod där och grävde i lådan med fotoramar hittade jag tre stycken med foton kvar i. Jag fick nästan ont i magen när jag såg det för det var skolfoton och i alla tre ramarna var det samma barn fast i olika årskurser. Man kunde ju tydligt se att fotografierna hade ett antal år på nacken, de var troligtvis från början av 80-talet någon gång, men ändå...det kändes så himla sorgligt att någon har skänkt bort ramar med foton av sitt barn forfarande i dem. Jag har ju så klart ingen aning om historien bakom och under vilka omständigheterna sakerna har skänkts till loppis, men det kändes sorgligt ändå.
När jag sedan tog tag i den ovala ramen insåg jag att detta inte bara var en "vanlig" ram som man kunde byta innehåll i hur som helst. Nej, den som har ramat in det broderade dansande paret har limmat och spikat med supersmå spikar för att slutligen klistra över brunt papper och skruva fast en upphängningsanordning på baksidan. Det kändes som ett gediget arbete med andra ord. Så när jag satt där med kniven i högsta hugg och hackade i den stackars tavlan fick jag så förbannat dåligt samvete helt plötsligt.
Någon har ju trots allt suttit och broderat tavlan och sedan ramat in den med stor omsorg och slutligen så har den prytt någons vägg. Men sen sansade jag mig och insåg att det är ju så här jag tycker att de skall vara. Att saker kan vandra mellan olika personer och generationer och omformas under tidens gång. Om någon hittar något som jag har gjort på loppis i framtiden så hoppas jag att de sätter kniven i den och gör om den till nåt nytt och fint!! Helst inte nåt gammalt skolfoto dock, så om du läser detta mamma; skänk inte bort fula skolfoton på mig utan gräv hellre ner dem trädgården!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar